Anita & Hasse

 

 

  

 

 

Drömmen om ett växthus del 1

Det började väl med att jag gick med i STA (Trädgårdamatörerna). Mina tidigare försök att dra upp plantor själv har gått så pass dåligt så jag tog beslutet att det fick vara slut med sånt extraarbete. Städade trädgårdsboden och slängde en massa överskottskrukor. Sa till min mamma som också röjde att jag inte skulle ha hennes heller av samma orsak. Så gick jag med i STA som sagt och då får man ju en möjlighet att beställa perennafröer genom dem. Flera tusen sorter! Man gör en önskelista om 20 sorter och 20 i reserv. Ja, ni fattar hur det gick!

Så stod jag där med en himla massa små pottor. Jag fick ju gå och köpa en hel del... Vi hade dessutom fått inspiration till en rabatt med ettåriga växter vid ett besök på Weibulls i Hammenhög. Jag hade alltså lika många pottor med tagetes och solrosor av flera sorter. När jag läste tidningar och på nätet förstod jag att någon sorts växthus är inte fel.

Så vi började gå runt och blänga på olika hörn i trädgården.  Då vi inte visste hur mycket jobb det skulle innebära - med tanke på mej och min sjukdom - beslöt vi att göra ett på prov för att testa. Virke hade vi och plast så det blev ingen extra kostnad. Hasse gjorde ett vid gaveln av ett uthus efter mina mått och instruktioner. Till födelsedagspresent fick jag senare ett lass småsten som vi lade som golv med markduk under.

Här kunde jag nu flytta ut mina pottor i väntan på varmare väder. Flera av krukväxterna åkte också ut på ferie. Särskilt orkidéerna mådde väldigt bra. De flesta mådde så bra att de blommade och var väldigt fina. Tanken började gro att man kanske skulle ha ett "finhus" så att de syns. Som de stod nu skymde ju plasten en hel del och det låg ju inte centralt på tomten heller. Då jag inte hade en massa gurkor och tomater m.m som kräver passning så blev det inte särskilt jobbigt för mej.

      

 

 

Dagbok

 Sporadiska inlägg om allt möjligt.

_____________

Trädgård start

 

Pelargoner

Växthuset 1

Växthuset2

Album

Växter i vår trädgård

Trädgård som terapi